Alexander Herlin. Foto: Christer Åkerlundh

2016 genomförde det oberoende statliga forskningsinstitutet RISE en undersökning åt Svensk Vatten Utveckling, SVU, som är VA-branschens forsknings- och utvecklingsorgan, som blev en ögonöppnare för landets vattenverk.

RISE besökte sju vattenverk och konstaterade stora betongskador i verken. Olika skadetyper upptäcktes – erosionsskador, svartrost, frostskador på utomhusbassänger, korrosion på armeringsjärn, och så vidare.

I en del fall var skadan på armeringen så långt gången att när man bilade bort den söndersprängda betongen var armeringen helt borta. Det är väldigt allvarligt, för det innebär att konstruktionen tappar sin bärförmåga.

Kanske inte så konstigt att det kan se ut så med tanke på att de flesta vattenverken i Sverige byggdes 1930-1970. Men frågan är: Varför har personalen på vattenverken, och kommunpolitikerna, låtit förfallet fortgå och växa? Varför har man inte underhållit bättre?

Fokus på vattnet

Alexander Herlin, civilingenjör på RISE, närmare bestämt på avdelningen CBI Betonginstitutet, gav under Ytskyddsdagarna i Göteborg den 30-31 januari, flera svar på den frågan.

Dels beror det på att vattenverkspersonalen har sett betongen som ett evigt material. Därför har betongunderhållet nedprioriterats. Dels beror det på att vissa skador kan vara dolda, under vattenlinjen, och ta väldigt lång tid på sig att utvecklas.

- En stor del vattenverkspersonalen har heller inte sitt fokus på betongen. Det har mer fokus på vattenkvaliteten. Dessutom vet inte personalen riktigt hur betongskador ser ut och hur man ska reparera dem på bästa sätt, menade Alexander Herlin.

Att det dessutom är svårt att stänga av driften, för att genomföra underhåll, gör inte precis saken lättare…

SVU och RISE bedriver just nu ett projekt som handlar om att ta fram en metodik för hur man upprättar en underhållsplan för vattenverkens betongkonstruktioner, men även att utveckla en modell för tillståndsbedömning av vattenverkens betong. Det finns underhållsplaner för det mesta – el, ventilation, pumpar – men inte för betongkonstruktioner.

Viktigt med register

- En viktig del av underhållsplanen utgörs av loggboken med noteringar om utförda rutininspektioner, tillståndsbedömningar och reparationer. Och så ingår också ett register över fasta ingångsvärden som ritningar, konstruktionsberäkningar, uppgifter om använda material och byggår. Med en samlad information blir det sedan lättare att göra en tillståndsbedömning.

Tanken är att vattenverkens egen personal ska sköta rutininspektionerna, med 3-5 års intervall. Personalen behöver utbildas för det. All data förs in i underhållsplanen så att den hela tiden kan uppdateras. Nästa steg blir tillståndsbedömningen. Där får vattenverken anlita en konsult.

- Vid tillståndsbedömningar avgörs vilken skadetyp det handlar om, storleken på skadorna och läget. Man försöker också finna orsaken till skadorna. Det är jätteviktigt för att kunna föreslå rätt åtgärd.

Svartrost, för att ta ett exempel, kan man konstatera genom att scanna en yta med georadar.

Tala samma språk

När det sedan är dags att anlita en entreprenör för själva reparationsarbetena, och man som beställare ställs inför olika metoder med olika livslängd, är det viktigt att man talar samma språk, betonar Alexander Herlin.

- I olika branscher används olika definitioner på begreppet ”livslängd”. Det finns teknisk, ekonomisk, praktisk livslängd.

Att lappa och laga ger inget varaktigt resultat. Sådana reparationer håller bara i 1-5 år. Gör man en mer rejäl reparation kan man förlänga arbetets livslängd till 10-20 år. Om man satsar ännu mer, och renoverar till nyskick, får man en hållbarhet på runt 50 år.

Hållbarast blir det så klart om man bygger nytt. Alexander Herlin visar en bild på en mellanvägg som man sågade ner och gjöt upp på nytt med ny armering. Nybyggen håller runt 100 år.

Alexander Herlin ger några andra exempel på reparationsmetoder:

Sprutbetong kan vara rätt metod ibland, men då är det viktigt med ett bra förarbete, betonar han. Om man först bilar, sedan sätter upp ett nytt armeringsnät och sist sprutar på betong får man en lagning som håller 10-20 år.

Vattenblästring av exempelvis en bassängvägg, med efterföljande pågjutning av ny betong och sist cementslam, ger också en ”rejäl reparation”, menar Alexander Herlin, med lång livslängd.

Blev debatt i stolsraderna

Under frågestunden ville en av åhörarna veta mer om svartrost.

- Det är ett fenomen som vi just nu forskar om. Det finns olika teorier om vad svartrost rör sig om, men det är en korrosion. Den kallas svartrost för att den blir en svart gegga. Geggan blir inte hård som rödrost, och spränger därför inte betongen, utan den letar sig ut mot ytan via betongens porer, svarade Alexander Herlin.

Här blev det en livlig diskussion mellan två andra åhörare - Alexander Herlins kollega Mikael Jacobsson, på RISE CBI Betonginstitutet, och Bror Sederholm, från RISE Kimab. Normalt sett ska det inte ske korrosion i sötvatten. Så vad är det då som triggar igång korrosionsprocessen? Läckströmmar från pumpar eller jordningsfel? Bakterier? Galvanisk korrosion?

Sådana debatter blir det ofta på Ytskyddsdagarna då det sitter kunniga och engagerade personer i publiken.

Christer Åkerlundh

Artikeln är en del av vårt tema om Ytskydd.