23948sdkhjf

Länge leve 3D-tekniken

Additiv tillverkning, eller 3D-printing som tekniken också kallas på svengelska, är ingen ny tillverkningsmetod. Den första kommersiella maskinen såldes redan 1987, i USA.

På de dryga 30 åren som gått sedan dess har den tredimensionella tekniken utvecklats enormt. Inom industrin användes 3D-skrivarna i början enbart till att tillverka prototyper. Det var ett sätt att snabba på utvecklandet av nya produkter.

I dag inser fler och fler företag att tekniken också är ett mycket användbart verktyg inom underhåll. Med en egen 3D-skrivare och 3D-scanner slipper man skicka iväg en beställning på en försliten eller trasig komponent, och sedan vänta på leverans. Man tillverkar helt enkelt komponenten in-house. Det tar några timmar, i stället för dagar eller veckor, att få fatt i det underhållspersonalen behöver. Och något som hittills kanske bestått av 10-20 delar kan printas ut i ett stycke.

Med en egen 3D-skrivare och -scanner kan företagen också minska ner sina reservdelslager till ett minimum och frigöra ytor till annat. Om det är en gammal trotjänare i maskinparken som börjar visa ålderskrämpor slipper man få leverantörssvaret ”Nä, den där har vi slutat sälja för länge sedan”. Man kan också tillverka egna verktyg.

Förhoppningsvis kan 3D-tekniken även innebära att fler gamla maskiner får en chans att leva några år till i stället för att bytas ut mot nya. Blir det så, ja då har vi en miljövinst också.

Med andra ord drastiskt nedkortade ledtider, förbättrad lönsamhet, stärkt konkurrenskraft och förhoppningsvis ökad hållbarhet.

Nu låter jag som en säljare, men som redaktör är jag så klart leverantörsneutral. Det är den tredimensionella tekniken som sådan som fascinerar mig.

Många driver nu på för att öka användandet av tekniken. På Hannovermässan sista veckan i april gick Siemens, världsledande inom additiv tillverkning, ut med budskapet ”Dags för en storskalig industrialisering av additiv tillverkning”, en sammanhållen kedja från produktutveckling till tillverkning, distribution och underhåll/service.

Men för att klara denna uppgift och tillvarata hela potentialen inom additiv tillverkning krävs samarbete mellan många olika aktörer och ett nytänkande, betonar Siemens.

Annika Strondl, chef för pulvermaterial och additiv tillverkning på forskningsinstitutet Swerea Kimab, konstaterar att Sverige legat efter i 3D-utvecklingen, men nu börjar vi komma i kapp andra länder. Även inom forskning och utveckling är vi numera” med i racet”, som hon uttrycker det.

Hennes analys av läget inger hopp.

Christer Åkerlundh

Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.

Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.079