Hur såg mina förväntningar ut vid den här tiden förra året och har verkligheten levt upp till vad jag hoppades på? Ja, svarar jag på det. Jag såg ju fram emot mitt nya uppdrag med både spänning och nervositet och hoppades att jag skulle få lära mig mycket. Att vara chefredaktör på denna branschtidning är sannerligen lärorikt och utvecklande. Varje gång jag skriver ett reportage eller en notis lär jag mig något nytt.

Det som är mest spännande är att svensk industri, ja världens industrier över huvud taget, är inne i ett sådant tydligt paradigmskifte i och med digitaliseringen. Det är en historisk tid vi lever i nu, en sådan där transformationsepok som man kommer att få läsa om i framtida historieskildringar.

Det är så här det måste ha känts när ångmaskinen kom till.

Och som alltid när något omvälvande händer skapar det både stora förväntningar hos vissa och djup oro hos andra. Gång på gång under året har jag läst olika enkätundersökningar och debattartiklar som hävdar att svensk industri sackar efter både när det gäller digitaliseringen och robotiseringen. Skribenterna varnar för att de som inte hänger med i utvecklingen nu riskerar att slås ut av utländska konkurrenter.

Det är lätt att deppa ihop och utbrista: “Det kommer gå åt helvete med Sverige!”

Men jag har också läst om många goda initiativ. Hur företag går samman regionalt eller branschvis för att utbyta erfarenheter, hur staten gör vad den kan för att hjälpa svensk industri att utvecklas och hur innovationsmyndigheten Vinnova, miljöstiftelsen Mistra och andra instanser hjälper till att finansiera framåtsyftande idéer och projekt.

Så jag känner ändå optimism.

Det kommer att bli bra i slutänden. Men det är vissa knutar som måste lösas upp. En av dem är svårigheten för företag att rekrytera rätt kompetenser. Snittåldern på många underhållsavdelningar är ganska hög. När de äldre går i pension fylls inte vakanserna på med unga krafter.

Det beror nog delvis på att den gamla bilden av industrijobb, såsom ett skitigt och monotont jobb, lever kvar. Det ser jag framförallt som ett kommunikationsproblem. Industrin har inte lyckats förmedla en uppdaterad bild av hur många industrijobb är år 2017. Inte minst UH-jobben innehåller ju det som snart sagt varenda unge kommer i kontakt med redan på dagis - digitala utrustningar, digital text, bild och problemlösning.

Så om svensk industri, likt privatpersoner, ska avge ett löfte nyårsnatten borde det vara: Bli bättre på att berätta för den uppväxande generationen att det är häftigt att jobba med underhåll inom industri och infrastruktur.

God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!

Christer Åkerlundh

Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.