Frihetskanalen
”Freedom is just another word for nothing left to loose” sjöng Janis Joplin i början på -70 talet.
En av kärnpunkterna i utveckling av underhåll och driftsäkerhet är en förflyttning från reaktiv verksamhet, som till sin natur är ostyrd, till pro-aktiv verksamhet som skall, och måste vara, styrd i mycket högre grad. Självklart ja, enkelt nej, i alla fall inte inte alltid. I den reaktiva verksamheten blir underhållsorganisationen duktig på att ”fixa”, ”ställa upp”, ”lösa problem” och ”improvisera”. En gång var det en produktionsledare som sa till mig att ”våra reparatörer är världsbäst på ”MacGyver lösningar” (ni vet TV-serien) och sämst i världen på att lära sig av misstag, och det hade hon rätt i, så var det.
Men skall vi ha ordning på underhållet, så är det så att det inte är underhållsteknikern som bestämmer vad som behöver göras, inte heller chefen som bestämmer vad som skall göras. Det är utrustningen och dess förmåga att skapa värde och kravet att den skall bibehålla sitt värde som sätter agendan. Bekvämt vore det om vi hade enkla utrustningar som skapade stort värde men så är det oftast inte. Värdet skapas ofta i allt mer komplexa utrustningar, där effektivtets- och driftsäkerhetskraven är höga och underhållet är högt kvalificerat och komplext.
Ett företag där underhållsverksamheten drivs som ”fritt valt arbete” klarar inte att skapa det maximala värde som var avsett när investeringen gjordes. Tänk dig att VD äskar pengar till den nya maskininvesteringen i styrelsen och säger att ”den här nya produktionslinjen kommer att ha en anläggningseffektivitet i samma nivå som resten av fabriken nämligen 65 procents TAK-värde”. Nu skall inte enbart underhåll skyllas för att man i många företag har problem med låg anläggningseffektivitet och låg tillgänglighet på utrustningarna – produktionsorganisationen är ofta usla beställare och omotiverade aktörer i underhålls- verksamheten. Som bekant så behövs det två parter för att det skall bli tango.
En bra start till ett styrt underhåll är att vi frågar oss ”vad behöver utrustningen”. En god bekant till mig som arbetar som hög chef i ett större lastbilsföretag säger ”vi måste ge utrustningen den kärlek den behöver” och det är på pricken rätt. När vi fått kläm på vad utrustningen behöver, kan vi organisera detta arbete. Tillsyn, skötsel, rengöring, smörjning tillståndkontroll, kalibrering och utbyten. Samtidigt som vi utför alla dessa ”kärleks-handlingar” med våra utrustningar, måste vi ta hand om störningar och problem. Inte bara åtgärda, utan vi måste återkoppla händelser och fel till förbättringar, så att vi åtgärdar grundorsaker till fel och inte får dras med återkommande problem.
Är organisationen van att vara på krigsfot och vänta på på nästa brand som skall släckas, så är denna omställning arbetsam för många i verksamheten. Att vara styrd och göra repetitivt FU upplevs ofta som tråkigt i jämförelse med att vara ”problemlösare”. I detta ligger paradoxen, underhållspersonalen måste dels vara styrda i det planerade underhållet och dels vara problemlösare ”på riktigt”. Vi får ofta höra att ”FU anses vara tråkigt” och det kan nog ligga något i det, det är mer spännande att vara brandman än brandskyddsbesiktigare.
Så detta måste hanteras - den nya ”hjälten” är den som ser till att problem inte uppstår, att värde skapas och anläggningarna ständigt blir effektivare och mer driftsäkra. Men detta kan kosta i form av upplevd frihet, ”frihetskanalen” minskar när styrningen ökar. Men att förbättra och utveckla är också en frihet, om än annorlunda.
Jag skriver detta på flyget, trygg i att de tekniker som har underhållit det flygplan jag åker med inte har använt sig av MacGyver lösningar. Jag vet att de har arbetat styrt, strukturerat och mycket metodiskt med underhållet på denna investering i miljardklassen, i en bransch där man ständigt återkopplar erfarenheter på ett systematiskt sätt till alla inblandade.
Känns tryggt, inte tråkigt.
Per Möller
