När för alltid bara är åtta veckor
Efter vad som känns som flera år av galenskaper i ”the primaries” har vi nu fått ett par presidentkandidater här i USA. Visst, det känns lite tungt att vi har 319 millioner invånare och det bästa vi kan få fram är Trump och Clinton, men så blev det.
Nu ska vi inte fördjupa oss i amerikansk politik men jag kan inte sluta tänka på likheterna mellan USAs styre och hur många företag som vi på Idcon jobbar med styrs. Vi kan börja med toppen. En fabrikschef sitter på sin post i ungefär tre år, baserat på de undersökningar vi gjort inom tung processindustri. Amerikanska presidenter väljs vart fjärde år. Det är vanligt att fabrikschefen byts ut av koncernledning vilket gör att förbättringsprogram ofta dör när det är ledarskapsskifte Behåller chefen sin post under en längre tid är det större chans att verkligen få igenom förbättringar och få dem att slå rot. Tyvärr har en ny fabrikschef oddsen emot sig, då det är svårt att få med sig personalen i förändringsarbetet tack vare att företaget ofta haft en lång historia av “årets nya giv”, om och om igen.
För några år sen höll jag en kick-off för ett nytt förbättringsprojekt i ett pappersbruk. Efter mötet kom en underhållskille upp till mig och sa:,”vet du hur länge ’för alltid’ är här hos oss”?
Jag svarade att jag inte visste.
“Åtta veckor”, sa han då.
Jag förstod inte vad han menade och bad honom förklara.
“Vår chef stod just bredvid dig och sa att det här förbättringsprojektet kommer finnas för alltid och varje gång en chef har sagt så, så tar det åtta veckor innan vi dumpat projektet, så jag drog slutsatsen att för alltid är 8 veckor här,” berättade han.
Jag förstod precis vad han menade, men det var ju inget gott tecken direkt. Han ryckte mer eller mindre på axlarna till ett stort och viktigt förändringsprojekt som han behövde vara delaktig i för att det skulle ge bästa möjliga resultat.
På samma sätt som politikerna skapar en slags apati hos väljarna eftersom vad de lovar sällan blir verklighet och det inte tas seriöst, tror jag att företagsledningar har en förmåga att göra detsamma och får liknande resultat bland sin personal. Vi byter program, chefer och taktiker — hela tiden. Det lägger inte grunden för en stark företagsanda och tallar på tillförlitligheten eftersom chefer väljer sina projekt lite hur de vill och personalen då inte nödvändigtvis känner sig delaktiga. För att driva organisationer så de blir effektiva och genererar bättre vinst, behöver man ha personalen med på båten.
Det finns dock ett positivt undantag och det är säkerhet, i alla fall här i USA. Inom industrin här förstår ledningen att säkerhet är beteendebaserat, alltså att det är varje individs beteende som skapar säkerhet inom industrin, och att man därför måste vara konsekvent i många herrans år för att få resultat. Ingen fabrikschef kan komma in och ta bort ett säkerhetsprogram hux flux, eller ersätta ett existerande. De flesta i koncernledningen har inte auktoritet att göra det heller eftersom företaget har det i sin övergripande filosofi. Alltså är det mycket som ska till innan man jonglerar med säkerheten.
Det finns företag som har en övergripande tillförlitlighetsstrategi, där man som fabrikschef eller regionchef anställs med förutsättningen att man följer både säkerhets- och tillförlitlighetsstrategi. Dessa företag har mycket bra odds att bli bättre och mindre risk att dras med en stab som är likgiltiga inför nya sätt att driva organisationen. Eller, som underhållskillen sa: ”För alltid är åtta år här”.
Vi behöver fler på koncernledningsnivå som förstår att tillförlitlighet är lika beteendeberoende som säkerhet, och driver organisationen på ett sätt där alla känner sig delaktiga och inte bara lyssnar på ett halvt öra för att sen göra som man alltid gjort, inget kommer ju bli annorlunda ändå, bara ett nytt namn på chefen och möjligen projekten.
Vad det gäller valet här i USA, vet jag hur jag kommer rösta, håll tummarna för oss här i ”the good old US of A!!!
