Sommar sommar sommar…
Sommaren har varit över oss med semester och vila för många, dock inte alla.
Något som slagit mig är att ”sommarstoppen” inte verkar bli tillräckligt genomtänkta. Den långa stopptiden gör att man inte planerar optimalt, många jobb blir utdragna och långvariga, effektiviteten är inte i fokus och det är inte så bråttom. Skillnaden är stor mot ett komprimerat underhållstopp mitt under brinnande produktion. En annan nackdel med sommarstoppen är att driftspersonalen har semester och att underhållspersonalen har semester före eller efter stoppet.
Min rekommendation är att göra det utdragna sommarstoppet till ett komprimerat underhållsstopp där dimensionerande arbete, det som behöver längst tid sätter stopptiden. Stoppet planeras och bereds så att högsta möjliga effektivitet uppnås. I slutfasen på stoppet checkas utrustningen ut av drifts- och underhållspersonal. När stoppet är klart så går underhållspersonalen på semester en eller ett par veckor. Uppstarten görs med gemensamma krafter med full bemanning av drifts- och underhållspersonal.
Under denna sommar har vi haft ett medialt uppmärksammat akut produktionsstopp. Jag tänker då på motorvägsbron i Södertälje. En av trafikverkets högkritiska anläggningar där haveriet berör 100 000-tals människor som får köa långa tider. Ett haveri som är att likställa med haveri på masugnen på SSAB eller presspartiet på kartongmaskinen Korsnäs eller huvudkolonnen på Preemraffet i Lysekil. Haverier som skulle få mycket stora konsekvenser för dessa företag. Jag har på under mina år i underhållsvärden sett och upplevt ett antal stora haverier på industrier. Gemensamt för dessa är hur hela organisationen ställer om och ställer in sig på att avhjälpa den akuta krissituationen där alla gör sitt yttersta. Man jobbar natt och dag gör det omöjliga möjligt och det enda man inte tummar på är säkerheten.
Mitt intryck av hur man tagit sig an denna situation är att man varken har varit förberedd eller haft kompetens att hantera den uppkomna situationen. När jag passerade bron första gången, två dagar efter påkörningen, förväntade jag mig ett veritabelt ”getingbo” av människor som arbetade med det uppkomma problemet. Dröm om min förvåning då jag såg att bron var lika öde som tundran i Sibirien… Efter ett tag var man igång, sedan kom nästa händelse, svetsarbetena underkändes när jobbet var slutfört. Varför i hela friden har man inte kontinuerlig kontroll av de kritiska momenten? Nu skall eländet vara avslutat i september… jo september på en av Sveriges viktigaste broförbindelser. Sedan talar man gärna och mycket om hur avancerad denna stålbro med många år på nacken är…
När sodapannan i Vallvik exploderade var man igång efter dryga fyra månaders stopp, Arbetet med att byta ut stora delar av av den havererade pannan bedrevs dygnet runt för att stopptiden skulle bli så kort som möjligt. Vid en sådan händelse testas både beredskap och kompetens. I fallet med Södertäljebron är mitt intryck att båda dessa faktorer har varit för svaga, något som trafikverket borde ta sig en funderare på. Vi kommer nog att få höra mer om detta i media framgent. Ett råd på vägen är att se över de risker som finns i verksamheten och vilka möjligheter som finns att möta och påverka dessa.
