Detta synsätt saknar inte helt grund. Sverige och svensk industri är duktiga på teknik, det finns det historiskt sett många exempel på.

Men kommer det att vara så i framtiden?

Jag fick en hel del funderingar kring detta när jag nyligen besökte eventet ”Euromaintenance 2018” i Antwerpen. Ett event späckat med föredrag och work-shops kring industri 4.0 och Asset Management.

Temat var den pågående digitaliseringen. Programmen handlade i hög grad om Internet of Things, Big Data, Artificiell intelligens och kopplingen mot underhåll och driftsäkerhet.

Internet of People kom på -80 talet, idag är cirka 40 procent av jordens befolkning internetanvändare, vilket innebär att cirka 3,5 miljarder människor har internet. För några år sedan gjorde Internet of Things entré. Kommer det att ha samma genomslagskraft?

Svaret är ett entydigt ja! Om IoP har tagit 25 år att gå från ”fluga” till varannan människas verklighet så är det med största säkerhet så att IoT kommer att slå fortare. Mycket fortare.

Detta beror bland annat på att datakraft, datalagring samt databehandling är mycket mer utvecklad än för 20 år sedan.

En anledning till att implementera ett IoT-system för Industri 4.0 är för att ständigt övervaka och hantera verksamhetens anläggningstillgångar utifrån kondition och utveckling.

Systemet kan vara uppbyggt på följande sätt: Indata till systemet genereras genom utrustningens befintliga styrsystem och från givare och eller kameror som monteras in i eller på utrustningen. Signalerna kommuniceras och ”tvättas” innan de lagras. Ofta sker detta i ”molnet”. Valda data behandlas antingen i logik uppsatt av människor eller genom ”artificiell intelligens” eller ”Machine Learning”. Ofta är även dessa funktioner molnbaserade.

Resultatet presenteras som larm, trender, begripbara data, etcetera och leder i bästa fall till beslut – rätt beslut.

Vi ser nu en utveckling där svenska företag i hög grad satsar på att bygga in detta i sina egna produkter, det må vara bilar, lastbilar, ventiler, pumpar, rör, robotar, etcetera.

Målet är att skapa ett högre kundvärde genom att använda data för att skapa en mer anpassad kundupplevelse, förutsäga service och anpassa och optimera enheternas mjukvaror baserat på faktiskt användande. Man har dock i lägre grad satsat på att göra detta i den egna tillverkningen. Spridningen och takten för införande av ny teknologi och nya synsätt brukar beskrivas i den så kallade Everett Rodgers kurvan.

Innovatörerna är de typiska, ofta riskbenägna, entreprenörerna som fångar upp ny teknologi och/eller nya idéer och skapar tillämpningar, applikationer och tjänster. De tidiga tillämparna är nyfikna, tror på innovationens kraft, är orädda och blir ofta ”språkrör” för det nya.

Tidiga majoriteten ser fördelarna med nyheterna men väntar tills de är någorlunda säkra på att de slår in på rätt spår. Sena majoriteten gör inte sällan förändringen på grund av tryck utifrån, och gör som ”alla andra”. Eftersläparna är skeptiska till nyheter överlag, tvingas till förändringar som de sällan är komfortabla med.

Var ligger då de verksamheter som äger och förvaltar anläggningstillgångar idag?

Min slutsats är att man är alldeles i början av att vara tidiga tillämpare. Läget idag är att många är intresserade av vad innovatörerna säger, tycker och tänker. Många prövar men få har tagit steget fullt ut än.

Vad beror det på? Jo, det är ju en fråga om investering dels i ny teknologi men kanske framförallt nytt synsätt. Om vi ska tro Everett så tar det tid för många.

Men det finns ett annat hinder i underhållsbranschen och det är personal- och kompetensstrukturen. Den nya teknologin, som troligtvis kommer vara en överlevnadsfråga, kräver ny kompetens, kanske framförallt ingenjörskompetens, och här tar det emot. Att anställa ett antal ingenjörer och växla muskler mot hjärna verkar vara hart när omöjligt för vissa företag. Många företag håller med rent Sovjetisk envishet fast vid att räkna indirekta kostnader, overheadkostnader och Whitecollars vs. Bluecollars. Det underblåses dessutom av de gamla skrankor som finns mellan praktiskt arbete och intellektuellt arbete.

Jag tror att vi går mot en ny verklighet där gamla problem kommer att lösas på nytt sätt, stött av ny teknik. Min bild är att vi i Sverige har så förbaskat svårt att lämna våra gamla institutionella hinder i våra organisationsmodeller, så risken uppstår att vi per automatik kommer att missa tåget.

De föredrag som jag hörde från andra marknader i och utanför Europa indikerar klart detta. En undersökning gjord bland anläggningsansvariga och underhållsansvariga visar att de som planerar att i år investera i IoT ökat från 44 procent till 63 procent mellan 2017 och 2018. Många har under det gångna året fem- till tio dubblat de budgeterade investeringarna i IoT i sina produktionsanläggningar, och vi pratar inte om små pengar. Skälen som man anger till investeringsviljan är bättre beslutsunderlag, bättre information, högre tillgänglighet och driftsäkerhet samt ökad effektivitet i underhållsprocesserna. Skäl som säkert är helt relevanta och framförallt strategiska.

Det alltså dags att börja fundera på strategin för framtiden! Frågan är inte om de heliga korna skall slaktas utan hur snabbt detta kan ske.

Per Möller