Den ena, SS-EN IEC 62933-2-1, behandlar hur man anger och provar grundläggande egenskaper. Till sådana räknas bland annat energikapacitet, in- och uteffekt och svarstid. Energilager betraktas i standarden som en komponent i ett elnät, oberoende av vilken teknik som används inuti lagret, om det är batterier, svänghjul eller något annat.

Däremot klassas energilagren efter typen av tillämpning: Klass A med arbetscykler under en timme, lämpliga för till exempel spänningsreglering, Klass B för belastningsutjämning med längre arbetscykler och Klass C för reservkraft. Med hjälp av uppgifterna i SS-EN IEC 62933-2-1 ska det därför bli lättare för leverantörer och beställare att specificera och jämföra olika energilager.

Utöver de olika parametrarna för att beskriva lagrets egenskaper, innehåller standarden också vissa baskrav på miljötålighet och liknande, som man bör kunna ställa på ett energilager. För att stödja standardiseringen inom området har det också kommit en ordlista i standarden SS-EN IEC 62933-1. Den är anpassad till den internationella elektrotekniska ordlistan, IEV, och de termer som är nya i den nya standarden ska läggas till i IEV.

Arbetet med standarderna har skett i internationellt samarbete inom IEC och de svenska standarderna överensstämmer helt med motsvarande internationella från IEC. De har också antagits som europeisk standard och är därmed likadana i 34 europeiska länder.