Elmotorer delas in i olika klasser efter hur mycket av strömmen som kommer till nytta i utfört arbete, alltså motorns verkningsgrad, eller energieffektivitet som det ofta kallas. Resten går förlorad i värme. Som exempel kan nämnas att den nya klassen IE4 kräver en verkningsgrad på minst 90,0 % för en tvåpolig 4 kW motor medan IE3 kräver 88,1 % och den lägsta klassen, IE1, nöjer sig med 83,1 %. Och i standarden ställs i utsikt en framtida och ännu hårdare klass, IE5.

Räknat över en motors livslängd står elförbrukningen för den ojämförligt största delen av utgifterna. För en motor på 11 kW som är i drift fyratusen timmar om året i femton år står kostnaden för inköp och underhåll för ungefär två procent av de sammanlagda kostnaderna, medan resterande 98 % syns på elräkningen. Eftersom elmotorer i industri och byggnader står för en stor del av elförbrukningen i världen, uppskattningar säger mellan 30 % och 40 %, finns det också miljömässiga och samhällsekonomiska vinster att göra på en övergång till effektivare elmotorer.

Den nya, strängare klassen beskrivs i den internationella standarden IEC 60034-30-1 som nu också blivit svensk standard SS-EN 60034-30-1. Den ersätter den nuvarande SS-EN 60034-30 som upphör att gälla 2017-04-10. Genom samarbetet i den europeiska standardiseringsorganisationen CENELEC har IEC-standarden antagits som europeisk standard, med samma innehåll i 33 europeiska länder.

Standarden behandlar en- och trefas asynkronmotorer och permanentmagnetmotorer med en märkeffekt mellan 0,75 kW och 375 kW. En kommande del -30-2 ska behandla synkronmotorer och andra motorer för matning med varierande spänning och frekvens. Vissa typer av motorer omfattas inte, t ex likströmsmotorer och speciella motorer som är helt integrerade i en maskin, t ex i en fläkt eller en pump.

I EU finns en koppling till energieffektiviseringsdirektivet, till exempel måste nya elmotorer över 7,5 kW som drivs utan frekvensomriktare uppfylla kraven för klass IE3 senast den 1 januari 2015.